DEN ALTERNATIVA SPELGALAN 2015

Välkommen go vänner, stig in, stig in till detta ingenmansland, för årets upplaga av DEN ALTERNATIVA SPELGALAN ™, där vi som vanligt delar ut de minst åtråvärda priserna till de mest otacksamma pristagarna.

Trots att fjolårets event var mycket uppskattat uteblev många celebra gäster (Arno är ursäktad, han försökte verkligen, men hann inte fram i tid) och jag har därför tagit krafttag för att årets gala ska tas på fullaste möjliga allvar. DEN ALTERNATIVA SPELGALAN 2015 följer därför branschstandard med priser och kategorier framtagna av en jurygrupp helt befriad på kvinnor.

Men för att vara helt säker på att alla känslomässiga beslut undvikits har jag tagit fram en algoritm som genererat allt innehåll, till en objektivitetsgrad av 1337 procent. Algoritmen är baserad på samma sekvens som telefonnumret bakom No Man’s Sky och har skapat oändligt många kategorier. På grund av tidsbrist (jag vill hinna klart Fallout 4 innan solen brinner ut) kommer dock inte alla kunna redovisas, men jag lovar att varje en är en värdig vinnare (även du, du och du).

Så, låt oss börja.

 

Årets Omslag: Time Magazines augustinummer

En julsaga

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Den här julsagan utspelar sig någon gång i mitten av det förra decenniet. Inte så långt borta räknat i antal år, men ändock i ett annat liv. Egentligen börjar historien långt tidigare, men det får vi ta en annan gång.

Jag sitter i väntrummet vid busstationen. Det är julaftonsmorgon. Jag är inte ensam därinne. Fem trashankiga män sitter i andra änden av rummet. De är alla klart berusade, och värst är den som förefaller vara äldst av dem – en man kladd i svart, med en tydlig Stockholmsdialekt. Han verkar rastlös, vankar av och an och skrattar och stojar med de andra, som aningen nervöst skrattar med. Han skriker ”god jul” till mig och skrattar.

Efter en liten stund kommer en blek, ljushårig man inhaltandes i salen. Stockholmaren välkomnar honom med en rejäl kram. Den ljushårige sjunker ner på en bänk, tydligt medtagen. Han andas tungt. Stockholmaren ser på honom med ett snett leende.

– Har du något snus? undrar han.

Den ljushårige mannen tar triumferande fram en dosa och räcker fram den åt mannen i svart, som kvickt rycker åt sig den.

– Tackar! Det här är min julklapp, förstår du, säger han med en överdrivet sarkastisk ton i rösten.

Den ljushårige mannen ser trött ut. Han sträcker sig efter dosan, och vädjar till mannen i svart att ge honom tillbaka den. Men Stockholmaren bara backa undan och skrattar rått.

– Nehej du, nu är den min. Du gav den till mig.

Den ljushårige mannen reser sig och börjar försöka att få tag på dosan, men Stockholmaren håller honom lätt på avstånd. Han håller snusdosan över huvudet, utom räckhåll för den ljushårige.

– Vad fan ska du med den här till? säger Stockholmaren med ett snett leende. Du ska ju ändå dö snart, eller hur? Det ser man ju lång väg, att du ska dö. Du är helt blek och sjuk.